Montessoripedagogik

Hjälp mig att göra det själv. Det är mottot för Montessoripedagogiken.

Meningen är att varje individ behöver hjälp för att lära sig, men att var och en måste klara av själva inlärandet på egen hand. Maria Montessoris pedagogik genomsyras av insikten om och respekten för att barn vill pröva sig fram och lära sig på egen hand. Givetvis med den vuxnes handledning.

Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare.
I sitt arbete kom hon tidigt i kontakt med barn som hade det svårt på många sätt, genom sitt sätt att arbeta nådde hon förvånansvärda goda resultat. Maria Montessori startade 1907 Casa dei Bambini, en förskola där hon arbetade med socialt missgynnade barn. Förskolan var belägen i Roms slumkvarter, finns fortfarande kvar på samma plats men är nu mycket omtalad och har besök från hela världen.

För att barnen skulle få stimulans, både känslomässig och intellektuell, utarbetade hon speciella pedagogiska metoder och materiel.
Maria Montessori fick mycket goda resultat med sin pedagogik.
Pedagogiken grundar sig på noggranna studier av barns utveckling och observationer, hon insåg tidigt att:

  •  barn i allmänhet är nyfikna, fulla av upptäckarglädje och ivriga att få pröva på och lära sig nya saker,
  • barn gärna upprepar en sysselsättning som fångat deras intresse, gör om en övning gång på gång tills de behärskar momentet, t ex lägger ett visst pussel, lyssnar gärna till samma saga om igen.

Maria Montessori arbetade fram arbetsmaterial i syfte att väcka och nå fram till barnen för att utveckla deras kunskaper. Barnen valde materielen med glädje och arbetade med det som intresserade dem, de arbetade koncentrerat med en viss uppgift tills de behärskade den. Då de var “mätta” på en uppgift satte de tillbaka varje materiel på sin plats och valde efter en stund något annat.
Efter en sådan period av koncentrerat arbete blev barnen lugna och uppenbart harmoniska, enligt Maria Montessori. På det viset fick barnens egen rytm bestämma inlärningstakten.

Studierna av och arbetet med barnen övertygade Maria Montessori om:

  • barns intressen och inlärningsförmåga varierar med ålder och mognad,
  • inlärning som knyter an till ett barns eget utvecklingsstadium och intresseperiod går lättare,
  • det är viktigt att ta tillvara intresseperioderna, som Maria Montessori kallade de “känsliga” eller “sensitiva” perioder,
  • all “onödig” hjälp snarare hindrar än underlättar barns utveckling och inlärning.

Frihet för barnen att välja aktivitet, utifrån arbetsplaneringen, och möjlighet att arbeta självständigt och ostört i egen takt är viktiga grundidéer i Montessoripedagogiken. En viktig uppgift för en lärare/mentor i en Montessorigrupp är att handleda och stimulera eleverna i deras kunskapssökande.

LUGN, HARMONI, TRYGGHET och ARBETSGLÄDJE

präglar ofta atmosfären i Montessoriklasser.

Aktiviteten är alltid mycket intensiv. Barn som går i skolor där Maria Montessoris pedagogik tillämpas, får på ett tidigt stadium utveckla sin egen kreativitet och lära sig tro på sin egen förmåga. De uppmuntras till självständigt tänkande och till att ta egna initiativ. De får också lära sig att ta hänsyn och att samarbeta med andra.

Montessoripedagogiken uppmuntrar inte till konkurrens och man arbetar i åldersblandade grupper, precis om samhället i övrigt.

Eleverna arbetar inte alltid med samma ämne. Läraren har en översikt över vad eleverna arbetar med och hur långt de hunnit i respektive ämne/ämnesområde. Barnen har också en planering, som gjorts tillsammans med läraren, de äldre eleverna har också en loggbok där de själva för in vad de sysslat med under skoldagen/veckan.

Valda utdrag ur Ellinor Reimer-Erikssons bok:

Montessori – en pedagogik i tiden, (Ekelunds förlag)